Enligt min mening…

Jag måste erkänna att jag, just nu, som ålänning, rent ut sagt skäms för hur vissa av våra makthavare beter sig. Väljarna kan känna sig rejält blåsta (igen).

Som alltid när det gäller politik så försöker man blåsa upp det som ger fördelar och gömma undan det som är jobbigt. Följdriktigt utropar man valets vinnare enbart utgående från föregående valresultat.

Framför allt den socialdemokratiska valframgången har i år fått stor uppmärksamhet. Inte nog med att partiet fördubblade sina mandat. Partiets ordförande gjorde också nytt åländskt rekord i personliga röster.

Men ser man det hela i ett litet större perspektiv inser man snabbt att verkligheten inte är riktigt vad som framställs:

• Socialdemokraterna är nu bara tillbaka på samma nivå man var för två val sedan.
• Socialdemokraterna och liberalerna är faktiskt de kommunicerande kärl som påstås. Man delar alltså en väljargrupp mellan sig som man får “ha” vartannat val. Förra valet föll man för “mer i plånboken”, i år ville man ha tandvårdsreform. Hur godsakerna ska finansieras struntar man glatt i. Men byter parti när man inte får utdelning.
• Sedan valet 2003 har sossarnas stöd egentligen minskat med 0,5%. Också Centern har backat, med 1,2%. Men de riktigt stora förlorarna är liberalerna som backat med 15% sen 2003.
• De stora vinnarna är faktiskt Ålands Framtid, som ökat med hela 54,8%. Liksom Obundna som ökat med 35,1%. Moderaterna ligger också på plus, med en ökning på 3,8%.

Den socialdemokratiska partiordförandes valresultat är i sig bara att gratulera. Men samtidigt är det lätt att tolka resultatet som att sossarna, som helhet, haft mycket svårt att skaka fram kandidater som tilltalat väljarna.

Särskilt som glappet till de övriga socialdemokratiska “röstmagneterna” är mycket stort. Och antalet kandidater som fått 100 eller fler röster är få, bara 4 av totalt 51.

Jodå, jag är absolut sur och grining över allt detta. Den åländska befolkningen har åter blivit blåst av giriga evighetspolitiker. Och detta mitt i en av de största kriser det åländska samhället någonsin stått inför.

Med tomma samhälls-kassakistor, och en internationell ekonomi som visar alla tecken på att dyka på öronen igen, får väljarna följa sina nyvalda makthavares ogenerade och dåligt maskerade sandlådelek där det viktigaste verkar vara att förse sig själva.