Nödmeddelanden på svenska i Finland, snart nära dig
“Snart svenska nödmeddelanden” lyder en av Ålandstidningens rubriker. Intressant tänker jag, bläddrar ned i texten och kan läsa att, hör och häpna, enligt en ny lag som träder i kraft 2013 ska alla nödmeddelanden i Finland finnas på både finska och svenska.
Chimären om det tvåspråkiga Finland lever alltså vidare. Enligt grundlagen ska landet vara jämbördigt svensk- och finskspråkigt. Men ännu idag, 2012, klarar man inte av att uppfylla språkkravet ens i en grundläggande säkerhetssituation som faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv eller död.
Än värre är det med det “enspråkigt svenska” Ålands roll i eländet. Inte nog med att de finländska myndigheterna struntar i landets grundlag. Man skiter också högaktningsfullt i den åländska språkminoritet man i internationella avtal påstår sig värna om. Det är ju inte direkt första gången det här uppmärksammas.
Med tanke på att det inte sänds så fruktansvärt många nödmeddelanden i året är det väldigt svårt att skylla på “resursbrist” som man ju alltid gör i de här sammanhangen.
Visst krymper användningen av svenska i Finland stadigt. Åtminstone i de officiella sammanhangen. Men med handen på hjärtat; hur svårt kan det vara att skaka fram någon ur gömmorna för detta ynkliga uppdrag? Som vanligt handlar det om genuin ovilja och inget annat.
En annan sida av det hela är att Finland ju sedan länge hör till EU med dess öppna gränser. Varför sänder man inte meddelandena också på engelska? Ett nödmeddelande är ju något som berör alla människor. Attityden verkar vara att man inte är värd att informeras om man inte kan finska. Stick och brinn, ickefinnar…
Och vad gör våra åländska myndigheter åt saken? Tiger som vanligt. Inget verkar ha förändrats bara för att vi bytte ministrar i borgen. Jag skällde tidigare på liberalerna över deras syn på språkfrågan. Men de klagade pliktskyldigt, om än halvhjärtat, i varje fall i Helsingfors.
I stället för att gå ut i media och smälla näven i bordet struntar vårt nya socialdemokratiska lantråd uppenbarligen i det hela. Och ministrarna med den obundna kansliministern i spetsen, som tidigare alla haft hög svansföring i språkfrågan, verkar följa den nya linjen. Som vanligt i den åländska politiken är det väldigt långt mellan ord och handling.
