Chimären om det tvåspråkiga Finland lever alltså vidare. Enligt grundlagen ska landet vara jämbördigt svensk- och finskspråkigt. Men ännu idag, 2012, klarar man inte av att uppfylla språkkravet ens i en grundläggande säkerhetssituation som faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv eller död.

Än värre är det med det ”enspråkigt svenska” Ålands roll i eländet. Inte nog med att de finländska myndigheterna struntar i landets grundlag. Man skiter också högaktningsfullt i den åländska språkminoritet man i internationella avtal påstår sig värna om. Det är ju inte direkt första gången det här uppmärksammas.

Med tanke på att det inte sänds så fruktansvärt många nödmeddelanden i året är det väldigt svårt att skylla på ”resursbrist” som man ju alltid gör i de här sammanhangen.

Visst krymper användningen av svenska i Finland stadigt. Åtminstone i de officiella sammanhangen. Men med handen på hjärtat; hur svårt kan det vara att skaka fram någon ur gömmorna för detta ynkliga uppdrag? Som vanligt handlar det om genuin ovilja och inget annat.

En annan sida av det hela är att Finland ju sedan länge hör till EU med dess öppna gränser. Varför sänder man inte meddelandena också på engelska? Ett nödmeddelande är ju något som berör alla människor. Attityden verkar vara att man inte är värd att informeras om man inte kan finska. Stick och brinn, ickefinnar…

Och vad gör våra åländska myndigheter åt saken? Tiger som vanligt. Inget verkar ha förändrats bara för att vi bytte ministrar i borgen. Jag skällde tidigare på liberalerna över deras syn på språkfrågan. Men de klagade pliktskyldigt, om än halvhjärtat, i varje fall i Helsingfors.

I stället för att gå ut i media och smälla näven i bordet struntar vårt nya socialdemokratiska lantråd uppenbarligen i det hela. Och ministrarna med den obundna kansliministern i spetsen, som tidigare alla haft hög svansföring i språkfrågan, verkar följa den nya linjen. Som vanligt i den åländska politiken är det väldigt långt mellan ord och handling.

Det här verkar kanske vara ganska självklart. Men det är det absolut inte för våra politiker på höger- och vänsterkanten.

Högern hävdar att de rika skapar jobben och att dessa ska få allehanda lättnader från skatter och annat. Vänstern anser att ju mer pengar man har, desto hårdare ska man beskattas. Båda har sin egen smalspåriga teoretiska logik. Men väldigt litet med verkligheten att göra.

I artikeln ”Finally, A Rich American Destroys The Fiction That Rich People Create The Jobs” reder man ut det hela. Och konstaterar att det är medelklassen som skapar jobben genom sin konsumtion.

Omsatt i politik innebär det här att samhället visst kan beskatta de rika ganska rejält utan att arbetsplatserna försvinner eller ens hämmas. Ju mer företagen kan sälja, desto fler jobb skapas.

Omsatt i politiska termer borde alltså medelklassen vara den grupp som politikerna värnade om i första hand, rent ekonomiskt, genom ett moderat skattetryck och god samhällsservice man gärna betalar för.

Också låginkomsttagarna måste prioriteras mer så att de får en bättre ekonomi. Inte genom stöd och ”gratis” samhällsservice. Utan genom att skapa bättre betalda arbetsplatser. Företagsverksamheten måste få bättre möjligheter att anställa fler och råd att betala adekvata löner.

Det privata näringslivet skapar resurserna till den offentliga sektorn. När skatterna och avgifterna blir så höga att företagen inte anställer och befolkningen varken konsumerar eller har incitament att jobba, faller skatteintäkterna. Hur högt skattetrycket än är.

Och då tvingas den offentliga sektorn att banta. Det finns (många) undersökningar som visar att en skattehöjning om 1 € minskar produktionen inom den privata sektorn med 1-3 €.

Skatteinkomsterna från den offentliga sektorn då? Tja; man kan jämföra det som att köpa läsk och sedan panta tomflaskorna. Jobben i den offentliga sektorn är väldigt viktiga som serviceproducenter. Men har inget som helst med samhällets inkomstsida att göra.

Omsatt i åländska termer ser vi att de åländska sossarna är ute på mycket djupt vatten då de hävdar att tomma samhällskassakistor, överstor och ineffektiv förvaltning, ”gratis” buss och en mycket kostsam tandvårdsreform mm ska bekostas av höjda skatter.

Åland behöver inte den dyra socialdemokratin som bara skapar nya samhällsutgifter utan att tillföra något av värde. Utan en tydlig mittenborgerlig ekonomisk politik som skapar nya jobb, ökat ekonomiskt välstånd hos framför allt låginkomsttagarna och lockar fler inflyttare.

Åland behöver också fler hungriga entrepenörer som vågar satsa på ny verksamhet i stället för att, tillsammans med riskkapitalet, skrämmas av skatte- och avgiftsbördor.

Åländsk samhällsekonomi måste åter börja handla om framåtanda, riskvillighet, investeringsvilja och att skapa välstånd som kommer alla till del. Men något sådant hittar vi inte i det nya socialdemokratiska regeringsprogrammet.

Väljarnas vilja. Med stöd av siffrorna i mitt föregående inlägg skulle jag börja med de partier som haft mest framgång de senaste tre valen: Ålands Framtid (ökat med 54,8%) + Obundna (ökat med 35,1%) + Moderaterna (ökat med 3,8%) = 11 mandat.

Man vill ju ha en majoritetsregering och då behövs ett parti till. Mitt val blir då Socialdemokraterna eftersom de backat minst (-0,5%) och också har valets största röstmagnet som partiledare. Då får vi en majoritetsregering med 17 mandat, vilket räcker ganska långt.

Kom ihåg att både Centern och Liberalerna visserligen fortfarande är de största partierna. Men att båda backat både i senaste valet och under en längre period.

Politisk samsyn. Det intressanta med den här laguppställningen är att alla partierna är rätt olika rent ideologiskt. Samtidigt finns, i praktiken, en förvånande stor samsyn i många viktiga sakfrågor.

Den största knäckfrågan är självstyrelseutvecklingen där Socialdemokraterna är minst intresserade. Men i minoritet och uppbalanserade av ÅF.

En annan fördel är att samtliga är hungriga och vill driva igenom viktig samhällsutveckling. Något problem med att få ihop ett modernt och handlingskraftigt regeringsprogram skulle knappast finnas.

Kompetens. I den här gruppen finns några av Ålands absolut skickligaste politiker som också har skinn på näsan och lång erfarenhet. Men snällt fått sitta i oppositionsbåset i stället för att visa sin kompetens i regeringskorridorerna.

Nästa fråga blir hur man delar upp ministerposterna, jag skulle kunna tänka mig följande:

• Som lantråd skulle jag välja Roger Jansson(m) eftersom han haft den posten förut och vet hur den slipsten ska dras.
• Som Finansminister skulle jag vilja göra som Alliansen i Sverige; plocka in en ekonomisk expert från det privata åländska näringslivet.
• Näringsministerposten skulle gå till Anders Eriksson(åf) som varit det förut och kan hela det åländska näringslivet, inklusive primärnäringarna.
• En Justitieminister, Åke Mattson(m) behövs för att komma tillrätta med polis, gränsbevakning och drogfrågorna.
• Hälso-, sjukvård, sociala frågor och miljö skulle gå till Camilla Gunell(s).
• Utbildningen och kulturen skulle Jenny Jonstoij(s) få ta hand om.
• En Infrastrukturminister, Danne Sundman(obs), skulle få ta hand om trafikavdelningen samt IT-frågorna.
• Som Kansliminister skulle jag välja Fredrik Karlström(obs).
• Talmansposten slutligen skulle gå till Barbro Sundback(s) då ju Socialdemokraterna trots allt skulle vara största partiet i gruppen och måste få utdelning för detta.

Javisst, det är åtta ministrar listade här. Orsaken är det besvärliga läge Åland faktiskt befinner sig i. Genom att maximera antalet ministrar så ökar möjligheterna att reda upp en massa saker. Kostnaderna för en minister till är rätt små i sammanhanget och måste räknas som en ren investering.

Jag har skrivit många långa rader de senaste fyra åren om hur illa liberalerna skött sitt regeringsuppdrag. Men det vi nu har framför oss får liberalernas fummel att verka nästan sympatiskt. Jag tänker på ett ganska mustigt amerikanskt uttryck, men eftersom detta blogginlägg är öppet får det bli oskrivet.

Också Ålands Framtid och Moderaterna ökade som förväntat, grattis alla där med! Obundna lyckades behålla sina mandat och Liberalerna dök på öronen så det small, också förväntat.

Nu återstår regeringsförhandlingarna och självklart hoppas jag ju att ÅF äntligen ska få visa vad vi kan där med.

För min del blir det väldigt skönt att nu helt få koncentrera mig på jobbet igen där nya spännande utmaningar väntar.

Men Facebook-sidan Alla på Åland, Ålands största Facebook community med ca 5.540 medlemmar, lade för någon dag sedan upp sin egen valgallup som visar minsta sagt överraskande resultat.

Nu är ju den här gallupen knappast särskilt vetenskaplig och ska tas med en väldigt stor nypa salt. Men kul är den, för mig i varje fall

Ok, idag (söndag 16/10 2011) kl 17:20 såg det ut så här:

124 röster fördelades så att Socialdemokraterna fått 28 (23%), Ålands Framtid 24 (19%), Moderaterna 20 (16%), Obunden samling 18 (15%), Liberalerna 15 (12%) och slutligen Centern 14 (11%). 5 (4%) personer hade röstat på ”Övrigt”.

I mandat skulle det här betyda att Socialdemokraterna skulle få 7 mandat, Ålands Framtid 6, Moderaterna och Obunden samling 5, Liberalerna 4 och slutligen Centern 3.

Vad det verkligen blev, ja det få vi se ikväll. Lycka till alla ni som kämpat om lagtingsplatserna! Och tack alla ni som röstat!

Själv har jag spenderat en stor del av min valkampanj med att vara ute och prata (antasta) folk på olika parkeringar. Och delat ut valinfo och min snygga filmis till alla de som velat ha. Litet ovant men faktiskt väldigt roligt.

ÅF verkar förresten vara ett nytt och intressant alternativ för väldigt många. Och myten om att ålänningarna är ointresserade av politik har fullständigt raserats. Hos mig i varje fall.

Jag har också lyssnat på många åsikter om skyltar vid vägen liksom reklamfloden i postlådorna och i tidningarna. Och struntat helt i båda. Faktiskt så sympatiserar jag med de som inte gillar de här sakerna om jag ska vara helt ärlig.

I stället har jag koncentrerat mig från början på de sociala medierna och har en Facebook sida med hela 1940 gilla markeringar. Och all annonsering gör jag också på Facebook. Det blir inte bara billigare, Mise slipper ta hand om mitt skräp och du slipper betala för det.

Som pricken på i, så att säga, har jag denna blogg som fått flera gånger om nya läsare sen i somras (4443 sidvisningar den här veckan redan). Också här fick Mise tji.

Vad vill jag då säga med allt detta härliga skryt? Jo, vill du ha en politiker invald som både lyssnar och följer med sin tid, då ska du rösta på mig på söndag! Om du inte redan förhandsröstat vill säga.

124 i lagtinget och 548 till Saltvik.

Man måste komma ihåg att de flesta av problemen handlar om juridiken runt självstyrelsen. Om man gräver sig igenom texten i självstyrelselagen inser man snabbt att den åländska självstyrelsen egentligen mest handlar om symboler. Den verkliga makten över allt som är det minsta viktigt, den finns i Helsingfors och Bryssel.

Det finns en mängd osynliga begränsningar som ofta ger märkliga resultat. Det mest kända exemplet är konflikten om PAF:s verksamhet. Det senaste exemplet i raden är att Åland ska hålla tassarna borta från så viktiga saker som sexualbrottslagen.

Det måste kännas surt för Lagtinget då det nu det visar sig att Åland, enligt finsk grundlag, bara får motionera om saker som är ”specifikt åländska”. Och varför kollade inte lagutskottet upp det juridiska? Särskilt som det var första gången. Så här slarvigt får man inte bete sig!

Ålänningarna sitter, precis som förut, i en mycket trång självstyrelsekostym där vi i praktiken helt saknar handlingsutrymme i allt annat än symbolfrågor. Det duger inte att bli avfärdade med en klapp på huvudet i Helsingfors så fort ålänningarna blandar sig i ”viktiga saker”. Nu MÅSTE den åländska politiken börja handla om självstyrelseutvecklingen igen!

I valet 2007 struntade hela 38% av de åländska väljarna i att rösta. Det största partiet fick 32%. Och ändå påstår 38% av väljarna att det inte lönar sig att lägga en timme till litet aktiv politik vart fjärde år.

Vem ska man då rösta på? Ja, det är den stora frågan som håller många soffliggare borta ifrån vallokalerna. Här får du en liten lathund.

Tycker du att det är dags för en förändring ska du rösta på Ålands Framtid. Men om du tycker att allting är jättebra som det är i dag, då ska du rösta på Liberalerna.

Vill du ha låga skatter och valfrihet, rösta på ett borgerligt parti. Vill du ha höga skatter och någon som bestämmer åt dig, rösta på Socialdemokraterna.

Om en kommun på Åland och fler tjänstemän är din vision, lägg din röst på Liberalerna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Vill du i stället ha samma kommunstruktur som nu och mer samarbete, rösta på något av de andra partierna.

Är du arbetslös och hellre vill jobba än att få bidrag ska du rösta på ett borgerligt parti. Vill du strunta i att jobba och fortsätta få bidrag ska du rösta på Socialdemokraterna. Samma gäller ifall du tycker att ingen ska få bli rik och att alla människor ska ha exakt samma livsstil.

Vem ska man lita på? Sanningen är att du kan inte lita på någon annan än dig själv och din egen bedömning. Det finns aldrig några garantier. Politiska budskap som utlovas just före ett val glöms i regel av dem som givit löftena. De som upprepar sina budskap också mellan valen är mest pålitliga.

Kom ihåg en sak. Det är medierna som bestämmer vilka händelser och personer som ska få mest utrymme med målsättningen att sälja sina tidningar. Allt står inte där och ibland överdrivs eller vinklas saker. Och journalister är också människor med åsikter. Låt dem inte påverka vem du röster på. Det är DU och INTE medierna som ska avgöra vem du ska lita på!

Kom också ihåg att samtliga partier, utom Ålands Framtid, har genom åren suttit i landskapsregeringen. Och de har haft stora möjligheter att faktiskt genomföra det de nu i valyran marknadsför som sina politiska mål. Om de bara får komma till makten igen. Och de som regerar just nu har under 4 år fått visa vad de går för. Är du nöjd med dem? Eller vill du pröva något helt nytt?

Valet ÄR ditt och ingen annans. Men alternativet att strunta i att rösta och i stället klaga på makthavarna fyra år till. Det är det absolut sämsta du kan göra.

En intressant iakttagelse är att väldigt många säger att de är absolut intresserade av Ålands Framtid. Men känner sig väldigt tveksamma till det här med självständighet. Jag svarar då ungefär så här:

”Det vi jobbar för är svenska språkets fortlevnad på Åland. Om inget annat lyckas så måste Åland bli självständigt.

Vår strategi är att minska kontaktytorna med det finska Finland och i stället bygga upp nya kontaktytor med Sverige. Alltså exakt det ålänningarna redan gör i vardagslivet, men på en officiell nivå.

Självständighet i sig är bara ett verktyg och utgör slutmålet för en aktiv självstyrelseutveckling. I bästa fall kan vi vara där om tidigast 20 – 30 år.”

Man kan bara konstatera att vi nog varit litet väl framåt och litet för effektiva; förvånansvärt många har faktiskt trott att vi omedelbart skulle utropa Åland självständigt om vi lyckas komma med i en regering.

Verkligheten är att vi idag är väldigt långt från en sådan möjlighet då så stora delar av samhällsmaskineriet är direkt vanskött. Trots många goda år svävar Åland idag på ruinens brant då man bara spenderat utan en tanke på en morgondag. Förvaltningsapparaten har man struntat i att utveckla och i stället anställt fler när det börjat gå trögt. Den lilla makt vi haft i självstyrelsen har till stora delar hamnat i Helsingfors eller Bryssel.

Den stora utmaningen de kommande regeringsperioderna blir att städa upp allt detta elände. Och till det behövs ett parti som Ålands Framtid där klara mål och kunskap styr det politiska arbetet.