Det märkliga är att samma gamla argument används, trots att de ofta bottnar i en formidabel okunskap. Och trots att det finns en hel del utredningsmaterial, dvs hårda fakta, som ger en helt annan bild än den man försöker måla upp.

Det två vanligaste argumenten är de som menar att Åland dels inte kan få egen beskattningsbehörighet då risken finns att Åland blir ett skatteparadis. Och dels att Åland inte har råd med sjöfartsstöden.

Myten om det åländska skatteparadiset sjösattes av de åländska socialdemokraterna för något årtionde sedan som en metod att sabotera ett eventuellt övertagande av skattebehörigheten. I Helsingfors hoppade man gärna med på tåget.

Båda parter vet dock att hela spektaklet med ”skatteparadis” bara är dumheter eftersom EU har klara och tydliga regler för hur mycket de olika skattesatserna mm får variera. Men som alla annan skrämselpropaganda är den här myten användbar.

Om Åland fick skattebehörigheten har ålänningarna bara att följa samma regler som övriga länder och regioner med egen skattebehörighet. Och kan skattekonkurrera så som alla andra gör med varandra.

Men då stämplas alltså Åland, märkligt nog, som ”skatteparadis”. Logiken här verkar vara att Åland måste vara lika som Finland, så fort man avviker blir det liv i luckan.

Det märkliga är dock att Åland redan har avvikande kommunalskatteregler. Och även landets lägsta kommunalskatt. Enligt samma logik och/eller definition är Åland alltså redan ett ”skatteparadis”. Men det reagerar ingen på.

Den nakna sanningen är att varken Helsingfors eller liberalerna och socialdemokraterna på Åland vill överlämna ett av statens absolut viktigaste maktmedel till de åländska beslutsfattarna.

Trots att alla utredningar som gjorts visar att det skulle bli en bra affär för alla parter. Tom dåvarande finansministern Jyrki Katainen sade hösten 2009, vid sitt besök på Åland, att egen beskattning skulle vara bra för Åland.

Det väldigt dyra sjöfartsstödet är en annan av myterna runt egen beskattning och behörighetsöverföring. Och här verkar okunskapen, också bland våra egna ”toppolitiker” vara fullständig.

Det finländska systemet är en dyr ock klumpig lösning, och också unik inom EU. Staten bär först upp alla skatter och sociala avgifter från rederierna, och betalar sedan tillbaka en viss procent beroende på fartygstyp. Men bara för i Finland bosatta sjömän. Pengarna för ickefinländska sjömän behåller staten.

De finländska kommunerna och de olika sociala försäkringarna kompenseras sedan genom direkta stöd av staten.

Om Åland tog över systemet kunde man göra samma sak med de ålandsflaggade fartygen. Men bara kompensera för de åländska sjömännen, något som skulle kosta ca 10-15 milj € enligt utredningar. Ett motargument här är att det då blir ”orättvist mot resten av landet”. Men Finland gör ju samma sak mot tex Sverige.

En klar förbättring ålänningarna kunde göra är att införa ett rent nettolönesystem så som motsvarande mikrostater och självstyrda områden redan har. Rederierna behåller då alla pengarna, eller betalar bara en liten procent som tex kompenserar kostnaderna för de åländska sjömännen, och redovisar det hela i bokföringen. Då slipper man hela den dyra cirkusen med stora transfereringar hit och dit.

Övriga stödåtgärder är begränsade enligt EU:s direktiv och handlar om skattelättnader. Som alltså bara blir bortfall av skatteinkomster, något som inte kräver direkta uttag ur samhällskassan.

Alltihopa innebär ju självfallet en ganska stor förlust av direkta skatteinkomster för samhället. Men vinsten blir en livs- och konkurrenskraftig sjöfart som genererar många sköna slantar genom all kringverksamhet. Och de åländska sjömännen bidrar ju faktiskt indirekt via allt de köper på hemmaplan.

Den åländska politiska debatten behöver verkligen växa, och också tuffa, till sig en hel del. Det duger inte att räddhågset klamra sig fast ekonomiskt vid Finland. Och samtidigt kräva alla möjliga feta sociala förbättringar landskapet inte har råd med i sin begränsade ekonomiska handlingsfrihet.

Ålänningarna är ett handlingskraftigt entrepenörsfolk som gång på gång visat sin förmåga att skapa nya och bra saker ur nästan ingenting. Tänk om man kunde låsa upp begränsningarna och ge ålänningarna chansen att verkligen visa vad de kan.

I grunden handlar det åter om politisk mambo jambo från finländskt håll. Man vill inte ha någon jobbig åländsk ramlag helt enkelt. Visst vill Finlands regering, enligt Koskinen, arbeta för en utveckling av självstyrelsen. Men någon beredskap för så stora förändringar har man inte i Finland. Enligt Koskinen.

Och man vill absolut inte heller ha den färiska ramlagen som arbetsmodell i diskussionerna. Nu är det plötsligt väldigt viktigt att titta ut i världen och se hur andra lagt upp motsvarande lösningar.

Jodå, visst förstår jag att finnarna blir oroliga. Den färiska ramlagen är väldigt kort och säger i princip att färingarna, med några få undantag, kan ta över precis vad de vill, när de har lust. Tänk om ålänningarna, hemska tanke, tar över beskattningsbehörigheten?

Inte ens alla de åländska partierna vill ha en sådan luftig ramlag. Både socialdemokraterna och liberalerna pratar i stället om att egentligen bara utöka listan i nuvarande lag med några särskilt intressanta, men ofarliga, områden. Vilket kommer att bli en intressant spricka i den nu, utåt sett, sammanhållna åländska ramlagsgruppen när man ska börja diskutera litet närmare vad man egentligen vill med det hela.

Koskinen ingår i den av regeringen utsedda parlamentariska kommittén med ambassadör Alec Aalto i spetsen. Så många möten har kommittén ännu inte haft. Men frågan har diskuterats, enligt Koskinen, och är sannolikt i stort sett avgjord innan det ens tagit någon fart.

Finnarna kommer, i vanlig ordning, att säga ei ei ei (perkele) och sedan erbjuda en liten och ordentligt urvattnad alternativ lösning så att inte ålänningarna känner sig helt blåsta på konfekten. För man vill ju inte få höra att man inte värnar om sin lilla självstyrelse.

En sak är dock helt säker. Om ålänningarna, åter, lägger sig så är det kört för lång framtid vad gäller några nya trevligheter från Finland. Trots sitt välpolerade yttre är finnarna bara intresserade av att Åland ska sitta still i båten och hålla käften.

30 år av konsensuspolitik av svensk modell borde visa att den metoden inte fungerar. I Finland uppskattar man raka rör och respekt. Ålänningarna har knappast något att förlora på att för en gångs skull slå näven i bordet. Så som man gjorde under de årtionden då ålänningarna fick många av de saker man tar som självklara idag.

Ytterst handlar det om att skydda det enspråkigt svenskspråkiga åländska samhället. Att utveckla det minoritetsskydd ålänningarna mer än någonsin behöver i ett alltmer finskspråkigt Finland. Ett minoritetsskydd som idag är gammalmodigt och hårt naggat i kanterna. Vi ålänningar har inte råd att förlora den här matchen.

En mycket användbar metod inom retoriken är att skapa rädsla då man vill styra opinionen i ”rätt” riktning. Ett bra exempel på detta är de åländska Socialdemokraternas hatkampanjer och mytbildningar runt partiet Ålands Framtid, som framställdes som ett rasistiskt och främlingsfientligt ytterlighetsparti längst ut på högerkanten när partiet bildades.

Bakgrunden till Socialdemokraternas agerande var att Ålands Framtid aktivt arbetar för åländsk självständighet som en lösning på skyddandet av svenska språket på Åland. En utveckling som de finlandsvändliga Socialdemokraterna absolut inte kan acceptera.

Till en början lyckades smutskastningen över all förväntan. Men efter att Ålands Framtid fått visa sin politik i Lagtinget, en politik som mycket handlar om sociala frågor vid sidan av språkpolitiken, svängde opinionen. Och Ålands Framtid har hela tiden, till Socialdemokraternas förtvivlan, stadigt gått framåt i popularitet hos den åländska befolkningen.

Spiken i kistan, för socialdemokraterna, kom i senaste valrörelsen då Ålands Framtid som en blixt från en klar himmel presenterade sitt Integrationsprogram (utarbetat av mig och Aliu Khan). Ett program som låg långt före de övriga partiernas, även Socialdemokraternas, och fick stor uppmärksamhet i media.

Nu är Socialdemokraterna tydligen igång igen. Den här gången går man in för att skrämma ålänningarna med budskapet om att de övriga partierna tänker montera ned välfärden.

Först ut till hängning blev den färska stadsdirektören i Mariehamn som fick sitt budgetförslag sågat jämns med fotknölarna som grovt felaktigt och hängdes ut i media, anklagad för att ha en egen politisk agenda som går ut på att, just det, att slakta välfärden för stadens befolkning.

Att stadsdirektören är ekonomiemagister, inte kan lägga ned något på egen hand, eller att Socialdemokraterna faktiskt själva var med och godkände den prognos man nu sågar spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Agendan är att skrämma folk till insikt om att Socialdemokraterna är deras räddare i nöden.

För de åländska Socialdemokraterna har ett jätteproblem. Till skillnad från sina systerpartier i både öst och väst, där Socialdemokraterna är störst eller näststörst, kämpar de åländska Socialdemokraterna med en i bästa fall mittenplacering.

Den nuvarande regeringspositionen är unik och bara ett smart taktiskt grepp från ett hårt trängt Centern, som visserligen vann valet, men inte vill ta ansvaret för de nödvändiga ekonomiska indragningar som krävs för att få den åländska samhällsekonomin i balans igen efter alla slösaåren.

En orsak till de åländska Socialdemokraternas problem med stödet hos väljarna lär enligt en känd sossepamp vara att ”ålänningarna har det alldeles för bra” och därför söker sig till borgerligheten i stället.

Och då förstår man bättre varför just den påstådda borgerliga ”slakten av välfärden” blivit så viktig i den Socialdemokratiska retoriken. Om medborgarna redan har det ”för bra” så kan man i stället för att höja välfärden hävda att man är välfärdens enda riktiga beskyddare genom att måla upp en hemsnickrad hotbild.

Jag är inte det minsta orolig över att Socialdemokraterna ska lyckas nu heller med sin nya skrämselkampanj. Socialdemokraternas retorik och politiska budskap fungerar inte i det lilla åländska samhället där den sociala kontrollen är stark. Politisk oärlighet och retoriskt fuffens i gråzonen har en förmåga att komma i dagsljuset till sist.

Faktiskt är det så att de åländska Socialdemokraterna i allt snabbare takt håller på att såga av den politiska gren man sitter på. Man har helt glömt de socialt svaga man påstår sig värna om och sysselsätter sig i stället med den ena politiska grodan efter den andra. Nästa val lär inte bli någon trevlig upplevelse för vänsterfolket här på Åland. Men ett steg i rätt riktning för den åländska samhällsutvecklingen.

Lättförtjänta extrapengar och prestigen verkar vara svårt att välja bort när man äntligen får chansen. Trots all kritik från tiden i oppositionsbänken när andra gjorde samma sak.

Problemet är inte bara rent demokratiskt. Det kan man som väljare nog leva med. Men bristen på sakkunskap är något helt annat.

Jag håller absolut med om att Lagtinget ska vara representerat ur alla samhällsgrupper på ett bra sätt. Men styrelsearbetet i samhälls-verksamheten är något helt annat. Liksom en hel del av andra förtroendeposter.

Man måste ha sakkunskap för att tillföra något av värde. Och bristen på sådan kan faktiskt bli katastrofal om det vill sig illa.

Huggsexan om PAF:s styrelseposter är bara det senaste exemplet på när partilojalitet får gå före samhällsnyttan. Vi har också problembarnet ÅHS där styrelsen befolkas av glada amatörer i stället för de proffs som skulle behövas i en så stor och dyr organisation.

Men det politiska föraktet för skattepengar är väletablerat och man kan spendera nästan vad som helst bara det kan maskeras som ”demokrati”. För i vår sköna värld är politiken tydligen de medelmåttligas och okunnigas inkörsport till de skattebekostade köttgrytorna. Tänk på det när du sitter där och deklarerar…

Det intressanta i hela röran är dock inte synen på språkfrågan från finländskt håll, där både finlandssvenskar och finnar har uppenbara problem med att begripa sig på och acceptera det här med den åländska särställningen. Utan det faktum att en halsstarrig tjänsteman ostraffat kan ställa sig över tom grundlagen när det gäller självstyrelsen.

Och framför allt visar spektaklet att det åländska parlamentet, som statsrättsligt faktiskt är jämställt med det finländska, knappast har någon respekt i Helsingfors när den politiska glitterytan inte sitter på plats.

När sedan tjänstemannen i media undrar om alla finskspråkiga ska utvisas från Åland också, tar sig hela ärendet rent löjliga dimensioner.

Här på hemmaplan gnisslar det också i kugghjulen när vårt nya socialdemokratiska lantråd ”måste diskutera” den åländska hållningen i frågan. Som ett brev på posten hakar tidningen Nya Åland på och berömmer den socialdemokratiska vankelmodigheten eftersom ”Frågan om ortsnamnen förtjänar eftertanke”.

Men snälla nån; vad finns att diskutera? Åland är enspråkigt svenskt i alla officiella sammanhang enligt lag. Punkt! Allt annat är ju att skjuta hål på en av grundbultarna i det åländska minoritetsskyddet. Låt finnarna översätta resten av världens ortsnamn i sin oförmåga att förstå andra språk, bara man låter bli i de officiella sammanhangen.

Rent praktiskt finns också ett stort problem med att ortnamnen står på båda språken när det gäller internet, som också Chefredaktör Bladh på Nyan borde titta närmare på för att vidga sina vyer litet. Även om det svenska namnet kommer först på de officiella kartorna så visas det finska i stället eftersom man blandar in språket i det hela.

I Finland är det stora majoritetsspråket finska. Och då förutsätts alla kunna det språket. Och så skalas resten av språken bort av ”resursskäl” och för att minska komplexiteten. Samma gäller de stora webbplatserna; IP-adressen placerar den åländska datorn i Finland. Och då är det finska som gäller enligt automatiken.

Här finns något att bita i för den förvirrade kommunikationschefen, som tydligen sitter med dörren stängd i landskapsborgen och kommunikationskanalerna blockerade. Red upp de åländska språkproblemen på nätet och tjäna in litet pluspoäng som omväxling. Men börja med att läsa självstyrelselagen.

Visst ska ett samhälle ha en debatt, och även åsikt om, invandringen. Hur ska vi annars, demokratiskt, lyckas lösa de problem som faktiskt finns där?

Enligt min åsikt borde debatten handla om invandringsproblemen som enbart sociala problem eftersom det ju är det allt egentligen handlar om.

Det spelar ingen som helst roll, eller borde inte göra det, vilken hudfärg man har eller var man kommer från, om man har svårt att få jobb, är alkoholist, sjuk eller behöver barndagvård. Tydliga och efterlevda regelverk stoppar missbruk.

Och det ska även finnas krav från samhället om att man ska göra rätt för sig, där det går, för att kvalificera sig. Liksom samhället har en skyldighet att skapa möjligheterna.

Det är lika illa om tex ålandsfödda ungdomar driver runt på socialbidrag, utan någon vilja att jobba, som att invandrare skulle göra det. En partner som blir misshandlad har precis lika ont oavsett hudfärgen på den som slår.

Faktiskt är det så att livet blir mycket enklare om man struntar i folks hudfärg, sexuella läggning eller religion och bara koncentrerar sig på människan under de här skalen. Vissa gillar man, andra inte. Alla är duktiga på något och kan inget om andra saker. En del behöver hjälp, andra klarar sig själva.

Samma sak gäller Igges minst sagt slitna klasskamp. I dagens moderna åländska samhälle finns den absoluta majoriteten, även de flesta ”direktörerna”, i medelklassen och klarar sig rätt väl.

Något klassamhälle att slåss mot existerar helt enkelt inte här på Åland i egentlig mening, och har aldrig gjort det heller. Sådan politisk propaganda är bara tröttsam och leder ingen vart.

Men jag håller absolut med om att mycket finns att göra på det sociala planet för den 13% som befinner sig under medelklassen. Det rika Åland borde ha delat med sig bättre under de goda åren.

Det ironiska är att det till stor del handlar om att finländska regelverk begränsar och sätter nivåerna. Något som också orsakat stora protester i Finland. Och jämnat marken för Sannfinländarna, som ju utlovat stora sociala förbättringar vid sidan av sin främlingsfientlighet.

Om vi i stället skulle ha egen skatte- och annan behörighet skulle vi alltså ha bättre verktyg. Något som Igge och hans vänsterpolitiska fränder dock absolut motsätter sig. Man biter sig, konstig nog, fast i de system som är en betydande del av orsaken till problemen.

Den åländska vänsterns agerande skickar mycket tydliga signaler om att de själva varken kan eller vill styra Åland om de måste ta ett konkret ansvar. Och att ingen ska vänta sig några större förbättringar under deras ledarskap heller.

Något som också bromsar vänsterns vilja till konkreta förbättringar är det faktum, att när folk får det bättre så tappar de också intresset för ”klasskampen”. Man sågar ju inte av den politiska gren man sitter på.

Två personer, Jack Sjölund och Nils Manelius, skapar ilska genom främlingsfientliga inlägg i tidningarna och blir utsparkade av sitt parti Obunden Samling.

Igge Holmberg(s) hakar självfallet på debatten och snart är kriget i full gång, ivrigt underblåst av media som haft nyhetstorka alldeles för länge.

Som alltid när det gäller den här typen av debatter spårar det hela snabbt ur när sakliga argument saknas, och det hela går över till personangrepp. Igge kläcker ur sig en groda på Facebook, som snabbt fångas upp av Nils Manelius och media, isoleras, körs ned i halsen på publiken och självfallet slutar i en polisanmälan.

En sak är helt klar i det hela. Utan medias ivriga engagemang skulle inget av detta nått någon större publik och inte heller fått den spridning som sannolikt kommer att skada det åländska varumärket en lång tid framöver. Vad än några ”experter” påstår.

Vad får då media att agera så här korkat och kortsynt? Det enkla svaret är självfallet jakten på säljande rubriker. Mediakonkurrensen på Åland är stenhård och nyhetströskeln ofta förvånande låg.

Men det finns fler dimensioner. De båda lokaltidningarna har sedan länge en schism mellan sig som går ned på det personiga planet mellan framför allt chefsredaktörerna och ledningsgrupperna. Och så finns ju de privata kopplingarna mellan journalisterna, politikerna och makthavarna.

Sammantaget blir det i praktiken helt omöjligt för de båda lokaltidningarna att vara objektiva eller ens selektiva i sin rapportering. Det som borde stanna i ledarna läcker ut i artiklarna och nyhetsbevakningen.

Chimären om det tvåspråkiga Finland lever alltså vidare. Enligt grundlagen ska landet vara jämbördigt svensk- och finskspråkigt. Men ännu idag, 2012, klarar man inte av att uppfylla språkkravet ens i en grundläggande säkerhetssituation som faktiskt kan innebära skillnaden mellan liv eller död.

Än värre är det med det ”enspråkigt svenska” Ålands roll i eländet. Inte nog med att de finländska myndigheterna struntar i landets grundlag. Man skiter också högaktningsfullt i den åländska språkminoritet man i internationella avtal påstår sig värna om. Det är ju inte direkt första gången det här uppmärksammas.

Med tanke på att det inte sänds så fruktansvärt många nödmeddelanden i året är det väldigt svårt att skylla på ”resursbrist” som man ju alltid gör i de här sammanhangen.

Visst krymper användningen av svenska i Finland stadigt. Åtminstone i de officiella sammanhangen. Men med handen på hjärtat; hur svårt kan det vara att skaka fram någon ur gömmorna för detta ynkliga uppdrag? Som vanligt handlar det om genuin ovilja och inget annat.

En annan sida av det hela är att Finland ju sedan länge hör till EU med dess öppna gränser. Varför sänder man inte meddelandena också på engelska? Ett nödmeddelande är ju något som berör alla människor. Attityden verkar vara att man inte är värd att informeras om man inte kan finska. Stick och brinn, ickefinnar…

Och vad gör våra åländska myndigheter åt saken? Tiger som vanligt. Inget verkar ha förändrats bara för att vi bytte ministrar i borgen. Jag skällde tidigare på liberalerna över deras syn på språkfrågan. Men de klagade pliktskyldigt, om än halvhjärtat, i varje fall i Helsingfors.

I stället för att gå ut i media och smälla näven i bordet struntar vårt nya socialdemokratiska lantråd uppenbarligen i det hela. Och ministrarna med den obundna kansliministern i spetsen, som tidigare alla haft hög svansföring i språkfrågan, verkar följa den nya linjen. Som vanligt i den åländska politiken är det väldigt långt mellan ord och handling.

Det här verkar kanske vara ganska självklart. Men det är det absolut inte för våra politiker på höger- och vänsterkanten.

Högern hävdar att de rika skapar jobben och att dessa ska få allehanda lättnader från skatter och annat. Vänstern anser att ju mer pengar man har, desto hårdare ska man beskattas. Båda har sin egen smalspåriga teoretiska logik. Men väldigt litet med verkligheten att göra.

I artikeln ”Finally, A Rich American Destroys The Fiction That Rich People Create The Jobs” reder man ut det hela. Och konstaterar att det är medelklassen som skapar jobben genom sin konsumtion.

Omsatt i politik innebär det här att samhället visst kan beskatta de rika ganska rejält utan att arbetsplatserna försvinner eller ens hämmas. Ju mer företagen kan sälja, desto fler jobb skapas.

Omsatt i politiska termer borde alltså medelklassen vara den grupp som politikerna värnade om i första hand, rent ekonomiskt, genom ett moderat skattetryck och god samhällsservice man gärna betalar för.

Också låginkomsttagarna måste prioriteras mer så att de får en bättre ekonomi. Inte genom stöd och ”gratis” samhällsservice. Utan genom att skapa bättre betalda arbetsplatser. Företagsverksamheten måste få bättre möjligheter att anställa fler och råd att betala adekvata löner.

Det privata näringslivet skapar resurserna till den offentliga sektorn. När skatterna och avgifterna blir så höga att företagen inte anställer och befolkningen varken konsumerar eller har incitament att jobba, faller skatteintäkterna. Hur högt skattetrycket än är.

Och då tvingas den offentliga sektorn att banta. Det finns (många) undersökningar som visar att en skattehöjning om 1 € minskar produktionen inom den privata sektorn med 1-3 €.

Skatteinkomsterna från den offentliga sektorn då? Tja; man kan jämföra det som att köpa läsk och sedan panta tomflaskorna. Jobben i den offentliga sektorn är väldigt viktiga som serviceproducenter. Men har inget som helst med samhällets inkomstsida att göra.

Omsatt i åländska termer ser vi att de åländska sossarna är ute på mycket djupt vatten då de hävdar att tomma samhällskassakistor, överstor och ineffektiv förvaltning, ”gratis” buss och en mycket kostsam tandvårdsreform mm ska bekostas av höjda skatter.

Åland behöver inte den dyra socialdemokratin som bara skapar nya samhällsutgifter utan att tillföra något av värde. Utan en tydlig mittenborgerlig ekonomisk politik som skapar nya jobb, ökat ekonomiskt välstånd hos framför allt låginkomsttagarna och lockar fler inflyttare.

Åland behöver också fler hungriga entrepenörer som vågar satsa på ny verksamhet i stället för att, tillsammans med riskkapitalet, skrämmas av skatte- och avgiftsbördor.

Åländsk samhällsekonomi måste åter börja handla om framåtanda, riskvillighet, investeringsvilja och att skapa välstånd som kommer alla till del. Men något sådant hittar vi inte i det nya socialdemokratiska regeringsprogrammet.

Väljarnas vilja. Med stöd av siffrorna i mitt föregående inlägg skulle jag börja med de partier som haft mest framgång de senaste tre valen: Ålands Framtid (ökat med 54,8%) + Obundna (ökat med 35,1%) + Moderaterna (ökat med 3,8%) = 11 mandat.

Man vill ju ha en majoritetsregering och då behövs ett parti till. Mitt val blir då Socialdemokraterna eftersom de backat minst (-0,5%) och också har valets största röstmagnet som partiledare. Då får vi en majoritetsregering med 17 mandat, vilket räcker ganska långt.

Kom ihåg att både Centern och Liberalerna visserligen fortfarande är de största partierna. Men att båda backat både i senaste valet och under en längre period.

Politisk samsyn. Det intressanta med den här laguppställningen är att alla partierna är rätt olika rent ideologiskt. Samtidigt finns, i praktiken, en förvånande stor samsyn i många viktiga sakfrågor.

Den största knäckfrågan är självstyrelseutvecklingen där Socialdemokraterna är minst intresserade. Men i minoritet och uppbalanserade av ÅF.

En annan fördel är att samtliga är hungriga och vill driva igenom viktig samhällsutveckling. Något problem med att få ihop ett modernt och handlingskraftigt regeringsprogram skulle knappast finnas.

Kompetens. I den här gruppen finns några av Ålands absolut skickligaste politiker som också har skinn på näsan och lång erfarenhet. Men snällt fått sitta i oppositionsbåset i stället för att visa sin kompetens i regeringskorridorerna.

Nästa fråga blir hur man delar upp ministerposterna, jag skulle kunna tänka mig följande:

• Som lantråd skulle jag välja Roger Jansson(m) eftersom han haft den posten förut och vet hur den slipsten ska dras.
• Som Finansminister skulle jag vilja göra som Alliansen i Sverige; plocka in en ekonomisk expert från det privata åländska näringslivet.
• Näringsministerposten skulle gå till Anders Eriksson(åf) som varit det förut och kan hela det åländska näringslivet, inklusive primärnäringarna.
• En Justitieminister, Åke Mattson(m) behövs för att komma tillrätta med polis, gränsbevakning och drogfrågorna.
• Hälso-, sjukvård, sociala frågor och miljö skulle gå till Camilla Gunell(s).
• Utbildningen och kulturen skulle Jenny Jonstoij(s) få ta hand om.
• En Infrastrukturminister, Danne Sundman(obs), skulle få ta hand om trafikavdelningen samt IT-frågorna.
• Som Kansliminister skulle jag välja Fredrik Karlström(obs).
• Talmansposten slutligen skulle gå till Barbro Sundback(s) då ju Socialdemokraterna trots allt skulle vara största partiet i gruppen och måste få utdelning för detta.

Javisst, det är åtta ministrar listade här. Orsaken är det besvärliga läge Åland faktiskt befinner sig i. Genom att maximera antalet ministrar så ökar möjligheterna att reda upp en massa saker. Kostnaderna för en minister till är rätt små i sammanhanget och måste räknas som en ren investering.

Jag har skrivit många långa rader de senaste fyra åren om hur illa liberalerna skött sitt regeringsuppdrag. Men det vi nu har framför oss får liberalernas fummel att verka nästan sympatiskt. Jag tänker på ett ganska mustigt amerikanskt uttryck, men eftersom detta blogginlägg är öppet får det bli oskrivet.

Också Ålands Framtid och Moderaterna ökade som förväntat, grattis alla där med! Obundna lyckades behålla sina mandat och Liberalerna dök på öronen så det small, också förväntat.

Nu återstår regeringsförhandlingarna och självklart hoppas jag ju att ÅF äntligen ska få visa vad vi kan där med.

För min del blir det väldigt skönt att nu helt få koncentrera mig på jobbet igen där nya spännande utmaningar väntar.

Men Facebook-sidan Alla på Åland, Ålands största Facebook community med ca 5.540 medlemmar, lade för någon dag sedan upp sin egen valgallup som visar minsta sagt överraskande resultat.

Nu är ju den här gallupen knappast särskilt vetenskaplig och ska tas med en väldigt stor nypa salt. Men kul är den, för mig i varje fall

Ok, idag (söndag 16/10 2011) kl 17:20 såg det ut så här:

124 röster fördelades så att Socialdemokraterna fått 28 (23%), Ålands Framtid 24 (19%), Moderaterna 20 (16%), Obunden samling 18 (15%), Liberalerna 15 (12%) och slutligen Centern 14 (11%). 5 (4%) personer hade röstat på ”Övrigt”.

I mandat skulle det här betyda att Socialdemokraterna skulle få 7 mandat, Ålands Framtid 6, Moderaterna och Obunden samling 5, Liberalerna 4 och slutligen Centern 3.

Vad det verkligen blev, ja det få vi se ikväll. Lycka till alla ni som kämpat om lagtingsplatserna! Och tack alla ni som röstat!

Själv har jag spenderat en stor del av min valkampanj med att vara ute och prata (antasta) folk på olika parkeringar. Och delat ut valinfo och min snygga filmis till alla de som velat ha. Litet ovant men faktiskt väldigt roligt.

ÅF verkar förresten vara ett nytt och intressant alternativ för väldigt många. Och myten om att ålänningarna är ointresserade av politik har fullständigt raserats. Hos mig i varje fall.

Jag har också lyssnat på många åsikter om skyltar vid vägen liksom reklamfloden i postlådorna och i tidningarna. Och struntat helt i båda. Faktiskt så sympatiserar jag med de som inte gillar de här sakerna om jag ska vara helt ärlig.

I stället har jag koncentrerat mig från början på de sociala medierna och har en Facebook sida med hela 1940 gilla markeringar. Och all annonsering gör jag också på Facebook. Det blir inte bara billigare, Mise slipper ta hand om mitt skräp och du slipper betala för det.

Som pricken på i, så att säga, har jag denna blogg som fått flera gånger om nya läsare sen i somras (4443 sidvisningar den här veckan redan). Också här fick Mise tji.

Vad vill jag då säga med allt detta härliga skryt? Jo, vill du ha en politiker invald som både lyssnar och följer med sin tid, då ska du rösta på mig på söndag! Om du inte redan förhandsröstat vill säga.

124 i lagtinget och 548 till Saltvik.

Man måste komma ihåg att de flesta av problemen handlar om juridiken runt självstyrelsen. Om man gräver sig igenom texten i självstyrelselagen inser man snabbt att den åländska självstyrelsen egentligen mest handlar om symboler. Den verkliga makten över allt som är det minsta viktigt, den finns i Helsingfors och Bryssel.

Det finns en mängd osynliga begränsningar som ofta ger märkliga resultat. Det mest kända exemplet är konflikten om PAF:s verksamhet. Det senaste exemplet i raden är att Åland ska hålla tassarna borta från så viktiga saker som sexualbrottslagen.

Det måste kännas surt för Lagtinget då det nu det visar sig att Åland, enligt finsk grundlag, bara får motionera om saker som är ”specifikt åländska”. Och varför kollade inte lagutskottet upp det juridiska? Särskilt som det var första gången. Så här slarvigt får man inte bete sig!

Ålänningarna sitter, precis som förut, i en mycket trång självstyrelsekostym där vi i praktiken helt saknar handlingsutrymme i allt annat än symbolfrågor. Det duger inte att bli avfärdade med en klapp på huvudet i Helsingfors så fort ålänningarna blandar sig i ”viktiga saker”. Nu MÅSTE den åländska politiken börja handla om självstyrelseutvecklingen igen!