Enligt min mening…

Jag som svenskspråkig kräver rätten att vara en fullvärdig medborgare i mitt eget land!

Jodå, jag lever ännu

Nackdelen med att vara aktiv i olika medier är att man ständigt ska vara just aktiv. För min del har intresset en djup svacka för tillfället då annat pockar på uppmärksamheten. Detta innebär självfallet inte att jag helt lagt av politiken; har man ett samhällsintresse så ska det väldigt mycket till innan det försvinner.

I senaste valet tänkte jag först inte ställa upp alls men övertalades att åtminstone ställa upp i kommunalvalet. Och varför inte, det är i första hand i kommunerna välfärden skapas. Fick rätt bra med personliga röster men ingen plats i kommunfullmäktige pga det vanliga trixandet med valsamarbeten.

Det här med hur valen går till rent tekniskt, och hur det utnyttjas av de största partierna, ska jag återkomma till i ett senare inlägg. Hade nöjet att ingå i en parlamentarisk referensgrupp den senaste mandatperioden som tillsammans med några tjänstemän ur landskapsförvaltningen hade i uppgift att se över vallagarna och ge förslag på hur man kan utveckla demokratin och få fler till valurnorna.

Nåväl. Helt lottlös blev jag inte då valsamarbetsgruppen LIB/MSÅ/OBS erbjöd en stol i Omsorgs- och Socialnämnden (i Sund) vilken jag tacksamt accepterade. Och jag fick även en plats i Ålands Omsorgsförbund kf förbundsstyrelse som representant för norråländska kommunerna. Inte riktigt mina kunskapsområden men nya spännande utmaningar.

Vad gäller lagtingspolitiken så måste jag medge att intresset fortfarande är stendött, även om jag övertalades att ställa upp där med och dra in några röster till partiet. Lagtingspolitiken, och då särskilt självbestämmanderätten, befinner sig i någon sorts vacuum i väntan på att den nya självstyrelselagen snickras om. Varje försök till debatt tystas snabbt ned med hänvisning till att den nya lagen kommer att lösa problemet.

Men lite komiskt är det att se hur intresset för egen beskattning i sin helhet faktiskt verkar växa i alla partierna här på Åland. Inte pga de långa och invecklade politiska diskussionerna där de stora partierna, hopplöst fastlåsta i sina gamla konservativa bojor, ständigt struntat i fakta och spjärnat emot av rädsla för att ta nytt ansvar.

Utan för att Finland nu ser över sina strukturer och planerar nya saker där Åland inte alls passar in. Som vanligt handlar allt om pengar och med de nya strukturerna krymper skatteåterbetalningen som ska bekosta merparten av det åländska samhällets drift, den sk klumpsumman, dramatiskt.

Samtidigt måste jag erkänna att vår nya regering verkar göra ett hyfsat bra jobb så här långt. Och att det var hög tid att sparka ut Centern i oppostitionsbåset. De har aldrig suttit i de stolarna och det märks; i stället för att passa på att putsa upp sin politik, och kanske tom våga modernisera sig en smula, gnäller de sårat i samma gamla spår på allt den nya regeringen tar sig för.

Fortsätter de i samma spår så lär de knappas vara med i nästa regering heller. Särskilt om sittande regering fortsätter att göra ett bra jobb. Den stora fallgropen är kommunernas antal; lyssna till befolkningen är mitt stalltips. Jag har inte hört en enda ickepolitiker säga att vi ska behålla nuvarande antal. Det finns säkert sådana som tycker så också, men de verkar vara i en pytteliten minoritet idag.

Som nybliven kommunpolitiker har jag fått sätta mig in i den kommunala politiken i expressfart. Och kan konstatera att vi faktuskt skulle må (mycket) bra av att slå ihop litet. Några pengar lär vi knappast spara. Men vi får mer muskler och möjligheter att skapa bättre inkomstkällor genom inflyttning och nya företag. Och därmed skapa mer och bättre välfärd. Så jag har ändrat åsikt i frågan.

Av pallervantarna i de Obundna och nykomlingen Åländsk Demokrati hör man inte mycket utom några förskrämda pip ibland när det gäller invandringen. Svårigheten att vara distansarbetande lagtingsledamot bosatt i pensionärsskatteparadiset Portugal verkar ta det mesta av krafterna.

Som väntat har inte det åländska samhället störtats i kaos och ruiner för att vi tog emot några flyktingfamiljer. Det är enkelt att skapa rubriker om man struntar i etiken och moralen och talar till folks rädslor. Se bara på Trump i USA.

Men det är en mycket lång väg till verkligheten i maktens korridorer, som alltid är oerhört mer komplicerad än de dåligt ihopsvetsade svartvita lösningar som alltid presenteras i de här sammanhangen. Och så småning om tröttnar folk på att vara tillräckligt rädda ”på rätt sätt” och går vidare. Politik har som vi vet kort hållbarhet och minne i de stora massorna. Frid.

Annonser

Written by Erik Schütten

31 juli, 2016 den 16:21