Enligt min mening…

Jag som svenskspråkig kräver rätten att vara en fullvärdig medborgare i mitt eget land!

När når vi botten?

Som väntat blev det ingen höjning av den sk ”klumpsumman”, dvs skatteåterbetalningen som ska bekosta en stor del av den åländska samhällsservicen. Och indignationen hos framför allt de åländska regeringspartierna är formidabel.

Samtidigt är finländarna, och även en del ålänningar märkligt nog, helt oförstående till indignationen. Man hävdar att medan Åland fortfarande är ”rikt och skuldfritt” så går resten av landet på knäna och tvingas till stora uppoffringar. Och då ska ålänningarna självklart dra sitt strå till stacken…

Som grädde på moset går Sannfinländarna ut på bred front och försöker ta äran för att ha stoppat ännu mer ”bidrag” till de giriga ålänningarna. Och handskas vanan trogen våldsamt illa med sanningen när man marknadsför sin politik.

Som också Sannfinländarna mycket väl vet, de har ju just varit på självstyrelseutbildning här på Åland, är ”klumpsumman” inget bidrag, utan en återbetalning av en del av de statsskatter som ålänningarna betalat in till statens kassa.

Denna återbetalning ska täcka all den samhällsservice som landskapet sköter i stället för staten. Och de övriga skatter ålänningarna betalat in ska täcka statens service.

Vi ålänningar är nettobetalare, dvs vi betalar mer än vi får tillbaka, så länge den sk ”flitpengen” (en extra skatteåterbetalning som vi ålänningar får när vi betalat in betydligt mer skatt än det finländska genomsnittet) betalas ut. Vilket hänt och händer varje år.

Beräkningsgrunden för ”klumpsummans” skatteåterbetalning är 0.45% av statens bokslut och ska på ett ungefär motsvara samma belopp per person på Åland som i Finland för servicen. Skillnaden är att vi ålänningar själva kan prioritera vad vi gör med pengarna.

Orsaken till att vi ålänningar nu behöver en höjning av beräkningsgrunden är att vår befolkning ökat och vi därför får betydligt mindre belopp per person än tidigare. Det står också uttryckligen i självstyrelselagen att avräkningsgrunden ska justeras i takt med befolkningsökningen. Vilket aldrig gjorts. Någonsin.

Men det är inte enbart befolkningsökningen som ställer till det. Den finska staten har förändrats med bolagiseringar och annat som i praktiken krymper statens egen omsättning och som en konsekvens minskar själva avräkningsbeloppet.

Skattegottgörelsen krymper alltså på samma sätt som att elda upp ett ljus i båda ändor. Utan en höjning tillbaka till ursprunglig nivå så kommer vi ålänningar att drabbas mycket hårdare än finländarna av åtstramningar.

Och det offentliga Åland har skulder, både i kommunerna och i form av en ganska stor pensionsskuld.

De åländska regeringspolitikerna får nu som en konsekvens den, egentligen orimligt, otacksamma uppgiften att skära rejält i den välfärd vi ålänningar byggt upp med möda och varit vana vid sedan länge.

Kommande val blir inte bli kul för dem även om det som händer nu är ett resultat av en långvarig utförsbacke där många jobbiga men nödvändiga beslut ständigt petats under mattan. Och prioriteten före allt annat varit att regera till varje pris. Men väljarnas närminne är som bekant oerhört kort.

I Helsingfors har man tydligen inte alls koll på den åländska lokalpolitiken. De partier man nu med öppna ögon lämnar i sticket är de som tidigare varit mest finlandsvänliga.

Man har från finländskt håll bränt flera viktiga broar och frågan är om relationerna kan hämta sig under överskådlig tid. Kanske de känner trygghet i det faktum att ålänningarna lagt sig platta de senaste 20 åren vad än rikspolitikerna hittat på.

Men det man ska komma ihåg i sammanhanget är att Åland inte alls är någon naturlig del av Finland, varken juridiskt eller kulturellt. Även om det finns många inflyttade från Finland så handlar det mesta av den åländska vardagen om kontakterna med Sverige.

Ända sedan den finländska annekteringen av Åland, då Finland tvingades ge ålänningarna självstyre, har det funnits politiska grupperingar som arbetat för återanslutning till Sverige eller självständighet.

Och detta gäller även idag. Faktum är att Åland knappast varit lika moget som nu att se över sin relation med Finland. Det finns utredningar för allt från egen beskattning till självständighet och politiker som är mer än villiga att driva på en utveckling mot mer självbestämmande.

Det pågår också en revision av självstyrelselagen som nu kan, och borde få, få en oväntad utveckling om våra politiker har någon som helst ryggrad.

För oavsett hur man står politiskt i förhållandet till Finland så är det pengarna som styr handlingsutrymmet. Lyckas man inte skrapa ihop det som behövs, då får någon annan jobbet av väljarna.

Den åländska befolkningen lär vakna på allvar när deras egen plånbok berörs, vilket vi nu ser början av med ÅHS hårda sparkrav och annat som är på kommande.

Med ett redan vacklande förtroende hos gräsrötterna till politiker i allmänhet går regeringen ut på slak lina och har inte längre lyxen att bekvämt luta sig mot någon annans axel. Nu krävs eget mod och egen handlingskraft.

Med alla fakta på bordet återstår endast alternativet att ta över hela beskattningspaketet. Tidigare utredningar visar att Åland utan problem kan bära sin egen ekonomi. Det som hitintills saknats är det politiska modet.

Men nu är det alltså dags att inse, att det inte finns några andra vägar att gå. Andra förändringar planeras i Finland som får allvarliga konsekvenser för ålänningarna. Vad som än påstås i ett Helsingfors som visat sig minst sagt opålitligt i det åländska perspektivet.

Problemet är hur vi ska överleva ekonomiskt fram tills vi har det hela på plats. Helt klart är att det blir mycket kännbara åtstramningar i den åländska välfärden tack vare finländsk småsinthet och populism. Och en under lång tid illa hanterad åländsk ekonomi där man shoppat utan morgondag i den trygga förvissningen om en aldrig sinande klumpsumma.

För min del anser jag att makthavare som med illa dold skadeglädje inte anser sig ha råd med att betala tillbaka futtiga 16 miljoner ur en mångmiljardbudget, tvärt emot lagar och avtal, och som medvetet sprider negativa myter om delar av landets befolkning knappast utgör någon trygghet.

Jag vet att vi ålänningar utan problem kan stå på egna ben. Om våra egna makthavare har modet att lägga den egna jantelagen åt sidan och åter våga tro på sin befolkning och sig själva.

Annonser

Written by Erik Schütten

4 september, 2016 den 17:43