Enligt min mening…

Jag som svenskspråkig kräver rätten att vara en fullvärdig medborgare i mitt eget land!

Nya jaktmarker

För den som känner mig lär knappast nyheten om att jag nu bytt parti, till Moderaterna på Åland (MSÅ), bli särskilt överraskande. Mitt engagemang i Ålands Framtid (ÅF) har ju under en lång tid varit nästan obefintligt och jag har aktivt undvikit politiken på landskapsnivån.

Tiden i ÅF har varit spännande och lärorik, inneburit kamratskap och många nya vänner (och några ovänner). Men också krävande, ibland nästan orimligt. Vad annat kan man vänta sig när man står på barrikaderna och hävdar saker många instämmer med ”mellan skål och vägg” men ingen vill höra offentligt.

ÅF har aldrig varit ett vanligt parti. Det började som en tankesmedja där några mycket erfarna politiker från Centern och Frisinnad Samverkan (idag MSÅ) och en chefredaktör på allvar började fundera över språkutvecklingen i Finland och den åländska självstyrelsens framtid.

Man insåg dock snabbt att en tankesmedja inte på långa vägar skulle räcka till för att vända den åländska skutan åt rätt håll. Och bildade därför partiet Ålands Framtid med målsättningen att fungera som en ”kyrkstöt” mitt inne i det åländska politiska etablissemanget.

Det var vid den tiden jag valde att aktivt hoppa in i politiken, det fanns äntligen ett parti med skinn på näsan som inte bekvämt lutade sig bakåt med enda målsättning att spendera pengarna från klumpsumman utan en plan för framtiden. Ett parti som i stället spenderade egna pengar på att ta fram utredningar, de sk ”vitböckerna”, som pekade på då mycket obekväma sanningar och spännande möjligheter.

Med facit i hand lyckades vi också, ofta ”hukande under hugg och slag”, svänga skutan. Idag är alla de åländska etablerade partierna helt på det klara med att självbestämmanderätten ständigt måste utvecklas. Man diskuterar på allvar möjligheterna att överta beskattning. Kontakterna med Sverige prioriteras. Allt för att värna det svenskspråkiga åländska samhället.

När ÅF startades sades det att verksamheten skulle läggas ned när skutan gick åt rätt håll igen. Senare modifierades detta hos många medlemmar till att ÅF ska hänga med och styra utvecklingen tills ett självständigt Åland är på plats. Och en falang vill att Åland ska återanslutas till Sverige.

Är det då dags att lägga ned ÅF? För min del är ÅF, numera i praktiken offside då alla övriga etablerade partier äntligen styr åt rätt håll igen och ÅF inte har så mycket annat på sin agenda, ett avslutat kapitel. Men jag är inte rätt person att avgöra om partiet spelat ut sin roll, det är väljarnas uppgift.

Ska då Åland verkligen bli självständigt? För min del är jag fortfarande helt övertygad om att vi har allt att vinna och knappst något att förlora. Och jag tror att de processer som är på gång idag, liksom utvecklingen i vår omvärld, sakta men säkert för oss just dit vare sig vi vill eller inte.

Man ska ju komma ihåg att ju mer självstyrelsen utvecklas, dvs ju fler behörigheter vi tar över, desto närmare självständighet kommer vi i praktiken. Oavsett vad vi kallar de olika sakerna.

Inget dramatiskt med det; Finland har från början förbundit sig att ”utveckla självstyrelsen så långt det går utan att Åland blir en självständig stat” (även om man sedan spjärnar emot allt man kan men det är en annan historia). Det sista steget blir alltså rätt kort och sannolikt svårt att motstå.

Det kommer att ta tid, många år, men vi är på väg. Enda sättet att stoppa den utvecklingen är faktiskt att lägga ned självstyrelsen och bli en marginaliserad del, en utkant, i ett huvudsakligen finskt Finland. Det finns ingen status quo i det här, utvecklingen står aldrig stilla utan går framåt eller bakåt.

För min del innebär detta att jag inte kommer att fortsätta att jobba aktivt för självständighet under överskådlig tid, utan i stället göra vad jag kan för självstyrelseutvecklingen som behöver en ordentlig knuff framåt just nu.

En återanslutning till Sverige ställer jag mig inte bakom av en mängd orsaker. Däremot kunde ett alternativ där Åland är en federal delstat i en nordisk union vara mycket intressant.

Jag klättrar alltså äntligen ned från barrikaderna och riktar blicken mot också andra politikområden. Ut från stabsfunktionen till en tydligare politikerroll. Det är dags för en mjukare och mer nedtonad politik för min del.

Även om det åländska minoritetsskyddet alltid kommer att vara av intresse för mig vill jag jobba mer med framför allt företagande och entrepenörskap, vilket ju passar mig som själv är entrepenör sedan många år.

Den åländska välfärden vilar på sina entrepenörer och vi behöver en betydligt företagsvänligare, mer långsiktig och framför allt mer modern näringpolitik än vi har idag för att vårt samhällle ska fortsätta att utvecklas ekonomiskt.

Kommunpolitiken är en ny spännande arena för mig där det finns en hel del att göra. Som medlem i Omsorgs- och Socialnämnden i Sund/Vårdö och styrelsemedlem i Omsorgsförbundet för man en rejäl närkontakt med det mesta.

Jag är, efter att ha läst in mig ordentligt i ämnet och med egna ögon sett hur allt fungerar, starkt för kommunsammanslagningar. Jag tror vi behöver krympa till 4-5 kommuner för musklerna och dynamiken.

Det kommer knappast att bli billigare än idag. Men vi är skyldiga våra innevånare att se till att rättssäkerhet och samhällstjänster fungerar på en tillräcklig kvalitetsnivå. Vi måste få mer för samma pengar helt enkelt och enda sättet är att skapa litet större enheter.

Jag lämnar ÅF med rent bord (har inga åtaganden där längre, lånar på MSÅ:s stol i kommunen) och ett visst vemod. Mina gamla mentorer Thorvald ”Thusse” Eriksson och Max Sirén finns inte längre hos oss. Kamratskapet och arbetet tillsammans med Rolf ”Roffe” Granlund, Harry Jansson, Anders Eriksson och Axel Jonsson mf fl har varit roligt och stimulerande. Vi skiljs som vänner.

Några axplock från arbetet i ÅF; jag har:

  • Varit medlem i partiets styrelse samt ordförande för partiets mediagrupp och förtroenderåd.
  • Tillsammans med Rolf Granlund arbetat fram den första alternativa landskapsbudgeten ett oppositionsparti lagt fram i den åländska politiken.Budgeten var också annorlunda då denna byggde på ett scenario där Åland helt övertagit all beskattning, något som skapade ”en hel del debatt” och senare också bidrog till att ÅSUB gjorde en motsvarande utredning (och kom fram till i stort sett samma resultat). Detta arbete var mycket intressant då vi ibland fick gräva djupt på helt orörda marker för att få fram siffror, inte alltid helt uppskattat på rikssidan som ofta obstruerade.
  • Tillsammans med Alieu Khan (”Hej Åland”) och Axel Jonsson arbetat fram Ålands första politiska integrationsprogram för inflyttare. Efter detta blev tonen i tidningarnas ledarsidor betydligt trevligare, jag har tom varit gästskribent på en ledarsida där jag skrivit om min syn på just invandring och integration.
  • Varit ersättande Landskapsrevisor och fick hoppa in när ordinarie revisorn blev sjukskriven en längre tid. Som Landskapsrevisor fick man god insyn i det mesta i den dagliga åländska maktutövningen.
  • Varit medlem i en politisk referensgrupp med uppgift att, tillsammans med en tjänstemannagrupp, se över den åländska vallagen och ge förslag till moderninseringar. Ett lagförslag är nu under behandling med sänkt rösträttsålder och elektronisk röstning.

Så något har man iaf fått gjort under åren som gått 🙂

Tack alla ni som stött mig under tiden i ÅF, hoppas ni förtsätter att stödja mig även om jag nu alltså valt nya jaktmarker.

Annonser

Written by Erik Schütten

4 oktober, 2016 den 20:00